Mia

Jag ÄLSKAR mat! många uppfattar allting som om jag är dålig på att äta, eftersom att jag blivit så pass smal, att jag inte gillar mat och hellre låter bli. Men saken är den att hela problemet uppstod i att jag ÄLSKAR mat.. Goda ostar, chokladpraliner, mongolisk mat, kinamat, thai-mat ja mat i alla dess former. Jag älskar att prova nya rätter, nya smakupplevelser och nya recept.
Och så har det alltid varit.
När jag var yngre och mina bröder köpte lördagsgodis så valde jag hellre en påse chips eller en maffig chokladkaka.. hehe.. så jag var en halv-rund men jävligt energis tösa :P MEN alltid glad och sprallig.
Som ni kanske förstår så var det bäddat för problem när man kom upp i tonåren och inte var så snygg och slimmad som man borde vara. Mer och mer blev jag medveten om min figur och att de smärta flickorna var mycket mer accepterade och omtyckta men jag var ju fortfarande matglad så jag gjorde inte speciellt mycket åt saken..
När jag var runt 17 så upptäckte jag viktväktarna.. Jag blev aldrig medlem eller gick på möten men jag fick tag på en "points-bok" genom en väninna.. på så sätt kunde jag se till att äta 18 points om dagen och gå ner lite i vikt. Och så gjorde jag.. under 4 års tid. Visst gick jag ner i vikt men under en lååååång tid och jag hade "fria dagar" då och då så jag höll mig alltid över eller runt min målvikt.
Samtidigt så har jag under hela min uppväxt fått höra "Mia, du kommer aldrig bli den där smala tjejen, du har breda axlar, breda höfter och skulle aldrig kunan bli så smal". Det är ingenting jag har grubblat över men "smal" har alltid haft en väldigt positiv laddning för mig och smal har alltid betytt vacker i mina öron..
Jag tappade kilon men allt fick så väldigt sakta att knappt någon märkte skillnad och inte heller jag.
När jag på senare år kom in i modell-svängen och började "jobba" som värdinna på bilmässor i småsmå kläder tillsammans med andra små modelltjejer så blev det hela en tävling.. en tävling med mig själv. Jag åt minimalt under mässorna för att inte töjja ut magsäcken och tränade 4-5 gånger i veckan samtidigt som jag åt en bantar-kost, men höll mig ändå vid min målvikt.
I somras besökte jag ungdomsmottagningen i Huddinge för att få hjälp att ta reda på varför jag inte haft min "peiod" på över tre år fast jag tagit bort p-staven som jag trodde var anledningen, och varför jag tappade så sjukt mycket hår. Det var då hon började ifrågasätta mina matvanor och hur mycket jag tränade. Till slut frågade hon mig om jag funderat på att kontakta en ätstörningsspecialist och jag blev helt paff och lite rädd.. JAG?!
Så jag sa att jag skulle tänka på saken tills nästa gång vi sågs och försöka lösa saken på egen hand.
Efter det slutade jag med träningen och drog samtidigt ner på mina portioner eftersom att jag inte var lika hungrig längre. kanske straffade mig omedvetet för att jag inte tränade längre....
Så jag rasade ner ännu mer i vikt och det är nu jag blev som mest mager. Omgivningen reagerade och sa att jag var smal.. men som sagt så var smal ett vackert ord i mina öron och att vara smal var ju bara kvinnligt..
 Jag visste att jag borde gå upp i vikt så jag började unna mig fria dagar varje helg. ungefår varje lördag och söndag då jag istället överåt. Jag hetsåt inte.. men överåt absolut. Från att späka mig själv helt under veckorna till att äta ALLT under söndagarna så tog min mage stryk. och jag gick ju inte heller upp i vikt för kroppen hann ju knappt reagera. Jag blev bara undernärd och fick vitaminbrist så jag tappade ännu mer hår och blev mager.
Allt blev en enda ond cirkel.
Jag blev beroende av kontrollen jag hade. Jag kunde hålla koll på att inte gå upp i vikt men samtidigt unna mig otroligt mycket godsaker under helgerna.
Men..
Jag kunde inte leva ett normalt liv..
Om någon bjöd ut mig på resturang under en veckodag så tackade jag nej.. jag kunde ju inte äta resturangmat mitt i veckan för det kunde jag inte räkna..
Om någon ville träffa mig under veckodagarna, göra vad som hellst, dra ut och bowla eller gå på bio så tackade jag nej.. för jag var totalt utmattad och ville bara hem och laga middag eftersom att jag hade ätit alderles för lite under dagarna.. Jag blev känslig men samtidigt känslokall och hade som sagt inga som hellst hormoner i kroppen så sexlust var ingenting att prata om.. Jag hade ingen ork eller livsglädje till någonting..
Som jag skrev i tidigare inlägg så har jag pratat med en speciallist nu och sakta men säkert börjat fatta vad jag gör fel. Jag har alltid VETAT men det svåra är att verkligen FÖRSTÅ. Jag har helt slutat räkna points och har blivit bannlyst från alla sorters lightprodukter. Jag ska göra ALLT som är läskigt och som bryter mina vanor. Så jag försöker gå ut att äta så ofta som möjligt i veckodagarna och äter mycket hemma hos päronen för att inte ha kontroll över vad jag har i maten.
Som jag sa i tidigare inlägg så känner jag mig oerhört motiverad och glad att äntligen ta itu med skiten och känner mig samtidigt fri att kunna göra sånt som kännts heeelt omöjligt förut.
Men jag har dåliga dagar och allt är ju inte en dans på rosor. Helgen var jobbig och jag höll på att hamna i mitt gamla beteende igen.. men som tur är så har jag bra vänner och otroliga föräldrar runtomkring mig som stöttar mig och ryter ifrån när tankarna blir dumma.
Det viktigaste just nu är att kunna känna trygghet i människorna runtomkring mig och att inte fokusera på nåt så fucked up som vikt eller utsida och att känna sig älskad oavsett :)
Lättare sagt än gjort men jag jobbar på det..
Vad kan vara mer viktigt än ett fritt liv?! Ett liv utan ständig kontroll och viktfixering. Att hitta lycka i någonting helt annat och inte få panikraseri för att par kilo hit och dit. Njut och älska livet. Det ser jag fram emot och det motiverar mig varje dag! (: Kroppen börjar återställa sig och jag är myyycket gladare och piggare än tidigare :D Ska ut och prova på sushi i veckan och igår vart det Tapas så finner verkligen glädje i att kunna testa på ny mat som var bannlyst förr ;)

Jag vet att jag är komplicerad och svår att förstå sig på men nu kanske man kan förstå lite hur jag blivit så :P Det var inte meningen men det skedde under en lång process och nu är det oerhört svårt att bryta sig ur den onda cirkeln.. men jag försöker... varje dag.. och jag är oerhört tacksam för alla som stöttar och finns runtom mig.
Tack! <3

Okej det är skiiitalvarligt så kanske dumt att skämta om det, men jag måste nog göra det för att orka med tillvaron.
Jag var på Mandometer kliniken idag för ätstöööörnings-utredning.. shit liksom.. Jag liksom.. =/
Klev in i en lokal som såg ut som.. hmm.. ett fridtidshus.. för tjejjer i min ålder. De flesta var normalviktiga, satt och snackade skit i sofforna, kollade på tv meddans vissa gick och hämtade sin lunch på brickor. Men det var de andra som tog hårdast på mig. Tjejen med dropp som stod på ett och samma ställe och stirrade nervöst omkring sig, alderles utmärglad och fruktansvärt undernärd, det var det som skrämde mig och fick mig att vilja springa därifrån och intala mig själv att jag aldrig skulle kunna bli sån.
I fyra timmar var jag där. Jag samtalade om ALLT. Om matvanor, uppväxtförhållanden, beteendemönster och känslor. Sen togs det även blodprov, EKG-test, vägning, mätning m.m. och ännu fler frågor och analyseringar och formulär. Fick även sitta i ett enskillt litet rum och äta en måltid med våg och dator för att kontrollera mina mättnadskänslor samt ätmönster.
När jag lämnade Mando var det med en förvirrad men samtidigt förhoppningsfull känsla i bröstet.
De flesta som blir behandlade rekommenderas att sjukskriva sig första månaden från jobbet och vara där Varje dag(!) jag som precis gått på en provanställning på nya jobbet och känner mig extremt glad över att platsa så bra. Ska jag släppa det då??!
Men kvinnan jag pratade med hade förhoppningar för mig. Hon tyckte att jag hade kommit extremt långt på egen hand och troligtvis kommer kunna bekämpa hjärnspökerna hemma med ett stöd från deras håll. Så jag lämnade mando och kände mig rätt bra till mods och glad.
Men..
när jag kom hem bröt jag ihop, blev ledsen, ångestfull och gråtmild. Jag visste inte vad jag skulle ta vägen och samtalade med mamma, försökte beskriva känslor och konstiga tankar. Och det är nog det jag kan vänta mig de första dagarna. Rörigt humör och mycket känslor. Men VAFAAN! Jag klarar ju allt! Inte ska nåt så puckat som kalorier få styra mitt liv??!! Är det så satans viktigt att ha kontroll?! att jämt vara smal?! Nej nu har jag fått nog!
Jag säger ifrån! Även om det är jobbigt så ska jag banne mig klara det och äta allt som är läskigt och som jag omöjligtvis kan räkna eller hålla koll på! På så sätt ska jag bli glad, pigg och lycklig och sluta följa kroppens utveckling med måttband och våg. Måste ju ändå finnas någon där ute som skiter fullständigt i hur smal jag är. JA.. typ som ALLA. haha.. knäpp man är :P
men vet ni vad?! Jag är på väg tillbaks till livet och det ska bli underbart! Aldrig mera trött, utmattad och konstant hungrig och på dåligt humör eller i brist av känslor och lust. Aldrig mera håravfall eller ledsna kvällar!
Nu har jag börjat iallafall och det kan bara bli bättre (:
Tack för alla som lyssnar, stöttar, förstår, (inte förstår men försöker ;)), finns där och tycker om min knasiga insida. Tack alla som stått ut med mig under all tid när jag varit knepig och jag lovar att kompensera nu när allt blir bättre! Tack tack tack! Obeskrivligt hur tacksam jag är! :D