Djupa tankar och lycka
men vad är lycka?
Hur i helvete ska jag kunna förklara hur jag känner? hur jag mår? Vad jag vill? När jag inte har den blekaste själv?!
Jag går runt och hoppas.. hoppas och längtar efter att bli sedd och få se. Att någon hjälper mig hitta svaren till lyckan.
Jag är fanimej 99,9 % säker på att mina "mat-rubbningar" sitter i mitt förvirrade sinne. Att det har med min förlorade själ att göra. Jag önskar verkligen me än något annat att jag vore så pass stark i mig själv att jag kunde lösa allting själv och hitta svaren på egen hand.. men tyvär känns det hopplöst.
Jag har lyckats öka några kilo i vikt nu men beteendet ger sig inte.. och min extrema fixering vid att alltid ha kontroll över vikten gör livet såååå hämmat. Gå ut och äta resturangmat mitt i veckan vore ju helt otänkbart?!
I veckan fick jag ett samtal från Mandometer kliniken vid huddinge sjukhus, dit jag skickat min självanmälan som jag och päronen knåpat ihop. De hade tid för att göra en utredning på mig nästa måndag.
Kvinnan som ringde lät helt underbar och förstående, hon förklarade att jag skulle vara där mellan 10 och 13 och att vi skulle äta en gemensam lunch, då sa jag lite skämtsamt "shit va läskigt" och vi garvade bägge två. Så även om det låg mycket alvar bakom samtalet så kändes det bekvämt och avslappnat.
Även här finns en känsla av hopp.. jag hoppas verkligen att de kommer kunna hjälpa mig. Jag vet att de kan det. Så fucked up är jag väl inte?! ;) Det ska bli helt underbart att prata med någon som har erfarenhet inom området och någon som faktiskt orkar lyssna och förhoppningsvis bryr sig.. Någon som säger något annat än "Du tänker alderles för mycket" eller " sluta tänka så mycket", när det är rätt oundvikligt för mig.
Bland det bästa jag vet är att hjälpa vänner och folk runtom mig då de har problem, att komma med råd och lösningar när de är nere eller har problem...Att vara den som gjorde dagen lite lättare. men det är betydligt mycket lättare att ge råd än att få dem..
Jag vill lära mig att tycka om min insida och utsida. Jag kan inte minnas sist jag kände mig vacker.. oavsett vad jag får höra så kan jag omöjligt se det i spegeln.
Jag har svårt för närhet pga just detta.. hur ska någon annan kunna älska den här kroppen som jag avskyr så mycket?
Jag längtar efter kärleken men finner det nästintill omöjligt att släppa in den i livet..
Lycka...
Se på mamma och pappa.. Ihop sen de var 16 år. Är det konstigt att mina krav på kärleken är höga?! Vackert! :)
Förstår vad du menar, men det är din blogg och du ska inte skriva för andras skull, eller hur?
Vill bara säga att du tänker för mkt ;) nä, förlåt skoja bara;)
Vet inte om det hjälper, men jag tycker att du ska tänka på detta.
Ditt värde som människa sitter inte i din kropp eller i saker du gör.
Även fast du misslyckas med saker i ditt liv eller känner dig tjock så gör inte det dig mindre värd att älskas.
Glöm inte det!
Inse att du är värd att älskas oavsett, kroppen är kött och blod som tar dig från A till B.
Häng med dina polare som får dig att må bra och tänka på annat och dissa andra som skiter i vilket.
Jag tror att lycka är små saker i livet som gör en glad. Det finns inget defivitivt mål eller sak som gör en lycklig. Man är ju aldrig nöjd.
Härligt att dina föräldrar är med dig, och jag är helt jävla impad av att du går med på att få lite proffshjälp. Det är inte det lättaste!
Heeeejrååå!! =)
Stumpan så mycket choklad som du kan smälla i dig och njuta av det så borde du väl inte vara ett omöjligt fall när det gäller mat va ;)
Du får spendera lite mer tid med tjockisen mig så kommer du alltid att känna dig väldigt smal hahahaha =D
vi borde gå och äta på burger king du och jag en dag =)
Men jag tror att du hatar utseendefixeringen för att du mår dåligt av den , samtidigt är det ju inget konstigt att man uppskattar skönhet. Så jag tycker inte att det är dubbemoral. Skönhet har ju älskats och avgudats sen urminnes tider=)
Ang det andra. Jag tycker absolut inte att du är sjuk i huvudet (kanske i själen), men försök att vända på det. Skulle du älska din pojkvän eller bästa kompis mindre om han/hon inte var vältränad? Du vet ju säkert hur din egen människorsyn fungerar så då kan man kanske lägga över den på människor i ens omgivning och börja inse att vissa faktiskt går att lita på.
Sen vet vi ju innerst inne att öven fast vi opererar det där "lilla" så kommer vi inte vakna upp lyckliga. Kanske några dagar till och från när man tycker att kläderna sitter snyggt, men inte långsiktigt när det verkligen gäller att älska sig själv eller då man blir riktigt deppad. ..
Sen tror jag att man arbetar emot sig själv (trots att man vet om att man är smal) för att det är en skön trygghet i att vara destruktiv. Där vet man vad som gäller. Där blir man aldrig besviken på sig själv...=)
klart det inte är dig jag pratar om dumkork =P Jag var och fixade mitt pass idag innan jobbet och nu tror jag inte du är vaken för klockan är halv ett mitt i natten =)
jobbar till 18:30 imöööra så jag provar å ränga te däj dåe =D pöss